Friktionskraft

Friktionskraften är ett exempel på en kontaktkraft som uppstår när två ytor är i kontakt med varandra och glider, eller försöker glida, mot varandra. 

Friktionskraften är en kraft som anpassar sig. Tänk dig en låda som står stilla på ett golv utan att påverkas av krafter i sidled. Friktionskraften är då noll. Om du försöker putta lådan med en liten kraft uppstår en lika stor men motriktad friktionskraft mellan lådans botten och golvet. Lådan är fortfarande stilla. Om du försöker putta lådan med en större kraft kommer den motriktade friktionskraften att öka så mycket som behövs för att ”hålla emot”. Lådan är då fortsatt i kraftjämvikt och står still.

Om du fortsätter att öka din kraft kommer friktionskraften till slut att nå ett maximalt värde. Om lådan sätts i rörelse och du sedan fortsätter att putta på med en lika stor samma kraft som den maximala friktionskraften kommer lådan att vara i kraftjämvikt. Eftersom den har en viss rörelse kommer den att fortsätta röra sig med konstant hastighet, enligt Newtons första lag. Ett bra sätt att bestämma den maximala friktionskraften kan alltså vara att dra eller putta ett föremål på en plan yta med konstant hastighet. Den kraft som då behöver användas är lika stor som den maximala friktionskraften.

Om den puttande kraften ökar ytterligare kommer lådan att accelerera. Friktionskraften har nått sitt maximala värde och vi får då en kraftresultant i rörelsens riktning.

Den maximala friktionskraftens storlek beror på hur mycket föremålen trycks mot varandra och ytornas egenskaper. Ett mått på hur mycket föremålen trycks mot varandra är normalkraften som uppstår. Ytornas egenskaper kan i det här sammanhanget beskrivas med en konstant som kallas friktionstal eller friktionskoefficient och betecknas med den grekiska bokstaven μ (my). Friktionstalet är unikt för varje situation, men ungefärliga värden för typiska fall finns att hitta i tabeller.