LÄS – Svensk läsförståelse (HPHOST2016P2)

Retorik

Retorik är ett ämne på frammarsch i en värld där det talade ordet får allt större betydelse. En väg att närma sig retoriken kan vara att ta del av och analysera Martin Luther Kings berömda tal från den 28 augusti 1963 – ”I have a dream”.

När man lyssnar på talet, slås man av hur Martin Luther King entusiasmerar och engagerar hela den stora publik han talar inför. Han vänder sig till både svarta och vita och förklarar att alla människor har samma värde oavsett hudfärg.

När han först yttrar ordet we talar han om de svarta och deras missnöje med samhället de lever i. Mot slutet ändras emellertid innebörden av ordet till att omfatta alla och beskriva hur ett mycket bättre samhälle skulle skapas om alla människor hade lika värde och samma rättigheter.

I talet kan man ju inte se hans personlighet, men hans glöd och vilja är tydlig och av jublet förstår man att hans ord träfar rätt i hjärtat på åhörarna. Detta tal är också känt som ett av de bästa exemplen på hur man retoriskt fångar en publik, och analyserar man talet närmare kan man se på vilket sätt Martin Luther King bygger upp sin retorik.

Först måste man ändå konstatera att framgången säkert främst berodde på Kings äkta engagemang. Ingen som inte först och främst tror att innehållet i ämnet är viktigt kan såsom King få med sig en hel åhörarskara av oliktänkande människor med olika hudfärg.

Talet börjar med uppmuntrande ord och en historisk återblick. King refererar till 500 år gamla dokument, som redan på den tiden talade om slavarnas frihet.

Därefter kommer ett hot. Om människor inte ändrar sig kommer de att få betala för det i framtiden då ”the bank of justice is bankrupt”. Men han varnar också: Ta inte till våld, eftersom våld leder till våld.

Talet ändrar nu tonläge och King kommer med förslag till lösning: Ta hjälp. Gå inte ensam.

Så kommer de starka, uppmuntrande orden. Gång på gång hamras de in: ”I have a dream. I have a dream.” Detta med upprepning av det väsentliga är mycket viktigt när man vill ”trumfa in” ett budskap, och det styrks också av att King här blir personlig i det att han nämner sina egna barn och vikten av att de inte ska bli bedömda efter sin hudfärg.

Avslutningen är en predikan – ”Let freedom ring” – och man upplever King nästan som en profet i orden: ”Tis will be the day when all of God’s children will be able to sing with new meaning.”

Viktigt i detta tal är användandet av liknelser och metaforer, för att åhörarna, precis som på Jesu tid, lättare ska förstå och ta till sig budskapet. Viktigt är också den lugna takt, det tydliga uttal och det enkla språk som alla kan notera.

Det gäller emellertid att variera tonläge och intensitet, så att åhörarna inte somnar.

Genom detta tal kan man på ett empiriskt sätt få en inblick i vikten av att tala engagerat, informativt och personligt.

Berit Hyland

Gotlands berggrund

”Gotland – landet annorlunda” är en väl använd turistslogan. Jämfört med övriga Norden ter sig ön mycket riktigt som en exotisk plats, inte sällan jämförd med Provence, Toscana, Irland eller Grekland. Naturen har ofta mer gemensamt med sydliga delar av Europa än med det svenska fastlandet.

Det fnns fera orsaker till detta: Det omgivande vattnet ger ett utjämnat klimat med längre växtsäsong, det östliga läget ger torrare somrar med mindre regn än i övriga Sverige, och det väl bevarade ålderdomliga jordbrukslandskapet har bidragit till att bevara en biologisk mångfald. Den allra viktigaste faktorn är kanske ändå berggrunden, som direkt och indirekt påverkat både kultur och natur. En stor del av foran är direkt beroende av den höga kalkhalten i jorden. De utbredda områdena med kalkhällmark och alvarmark hyser både växter och ryggradslösa djur som är specialanpassade till dessa extrema miljöer. Landskapets former är till stora delar direkt relaterade till den facka havsbottnen och de uppstickande revformationerna, som var den ursprungliga miljön och som sedermera skulle utgöra den fasta berggrunden på Gotland.

Byggnadskulturen med ringmuren i Visby, alla stenkyrkorna och de vitkalkade gotlandsgårdarna runtom på landsbygden hade inte existerat utan kalkberggrunden, ej heller traditionella näringar som kalkbrytning och kalkbränning.

Gotlands berggrund är uppbyggd av olika typer av kalksten och till en mindre del av sandsten. Hela berggrunden härrör tidsmässigt från en och samma geologiska period: silur. Den inföll för mellan 405 och 440 miljoner år sedan. Miljön i Gotlandsområdet var då en tropisk grundhavsmiljö belägen söder om större landområden.

I det varma havet levde enorma mängder djur, främst ryggradslösa, men även primitiva fskar. Djuren hade ännu ej tagit land i besittning, men de första landväxterna började utvecklas under den här perioden.

Bland de havslevande organismerna fanns det många med kalkskal eller koloniskelett av kalk. Resterna från dessa avsattes på den grunda havsbottnen som kalkpartiklar och kalkslam och kom så småningom att bygga upp den 500 meter mäktiga siluriska berggrunden som utgör Gotland idag.

Under denna sekvens hittar man vid borrningar lika mycket sediment från de tidigare perioderna kambrium och ordovicium samt även en del prekambriska avsättningar innan man stöter på magmatiska bergarter, det vill säga urberg.

I en ostörd lagerföljd är det naturligtvis bara det översta, det vill säga yngsta, lagret som är blottlagt. Så förhåller det sig emellertid inte på Gotland. Under årmiljonerna som följde efter avsättningen av de siluriska sedimenten i området upphörde sedimentationen, vilket tyder på att havet torrlades. Den forna havsbottnen började istället eroderas.

Eftersom stora omvälvningar i form av kontinentkollisioner inträfade i väster och så småningom i söder påverkades också perifera delar av kontinenten. Förkastningar, sprickbildningar och små rubbningar av sedimenten gjorde att Gotlands berggrund kom att luta några grader åt sydost. Den efterföljande erosionen, inte minst av de inlandsisar som bredde ut sig över Skandinavien, hyvlade bort kanterna på de något snedställda lagren så att de understa blottlades på norra Gotland medan de översta blev kvar i söder. Däremellan är hela lagerföljden prydligt blottlagd. Man kan följaktligen studera hela den siluriska lagerföljden och därmed en tidsrymd på över 20 miljoner år i jordens och livets historia.

Följer man berggrunden från norr till söder, det vill säga från de äldsta till de yngsta lagren, ser man att den omväxlande består av högre liggande områden med hårdare lagrade kalkstenar och revkalksten och lägre liggande områden med mjukare lerigare kalkstenar, så kallad märgelsten.

I kalkstensområdena har inlandsisarna inte lämnat efter sig något tjockare moräntäcke, och naturen domineras här av karga barrskogar och hällmarker. De mjukare märgelstensområdena har ett tjockare lager av lerig kalkhaltig morän som lövskogar en gång bredde ut sig på och som nu är Gotlands bästa jordbruksområden.

Berggrundens variation är en avspegling av cykliska förändringar i havsmiljön under den 20 miljoner år långa tid då den bildades. Under vissa perioder var det klart, fnt vatten, och revbyggande organismer som svampdjur, koraller och kalkalger trivdes. Dessa byggde upp rev vars stabila stomme bestod av koloniskelett och sammanbindande kalkskikt som alger byggt upp.

Alla fria ytor koloniserades genast av olika fastsittande organismer, såsom sjöliljor. I miljön fann fritt levande djur som snäckor, bläckfskar, fskar och trilobiter föda och skydd. Idag ser man dessa rev som oregelbundna stora klumpar av massformig revkalksten; det fnns ingen lagringsstruktur i kalkstenen. Revkalkstenen bildar på grund av hög motståndskraft toppen av alla klintar och höjder på Gotland, och även de berömda raukarna är utmejslade revformationer.

Runtomkring reven avsattes partiklar från alla kalkskal och skelett som producerades av det rika havslivet. Dessa bildade tillsammans med kalkslam den horisontellt lagrade kalksten som idag utgör huvuddelen av de facka kalkstensområdena, bland annat de utbredda hällmarkerna på norra delen av ön.

Under de tider då stora mängder lerpartiklar som spolats ut från närliggande landområden avsattes på havsbottnen rådde inte samma gynnsamma förhållanden för revbildning. Vattnet blev grumligare och revbyggarna försvann. Faunan förändrades och mjukbottenlevande djur som många arter av snäckor, brachiopoder, trilobiter och grävande maskar levde på de grunda bottnarna. Sedimenten från dessa miljöer kallar vi märgelsten. Det är en blandning av lera och kalk.

Underst i klintarna längs den nordvästra kusten och längs med Ekstakusten ser man den som en tunt skiktad, lättvittrad bergart. Lagerföljden består ofta av mycket leriga skikt omväxlande med tunna kalkstensskikt. Eftersom den är lättvittrad är det gott om fossil som vittrar fram ur dessa lager.

Sara Eliasson

Tillträde till högre studier

I fokus för Lillemor Kims avhandling Val och urval till högre utbildning. En studie baserad på erfarenheterna av 1977 års tillträdesreform står den ”tillträdesproblematik” som 1977 års tillträdesregler gav upphov till. Med en generös allmän behörighetsgivning skulle antalet så kallade återvändsgränder i gymnasieskolan undvikas. Med ett fåtal kvantiferbara urvalskriterier och fördelning av platser i förhållande till olika grupper av sökande (med olika typer av skolbakgrund) skulle urvalet bland behöriga sökande kunna göras rättvist, överblickbart och efektivt. Resultatet blev en generös behörighetsgivning som kopplades ihop med ett snävt urval baserat på ett mycket litet antal kriterier. Detta nya antagningssystem blev med Lillemor Kims egna ord ett experiment i jätteformat, som ett test i full skala på en rad olika antaganden om hur behörighet skall defnieras och urval göras till ett högskolesystem som utformats på ett speciellt sätt för att uppnå vissa bestämda samhällspolitiska, utbildningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska syften.

I avhandlingen studeras och analyseras de val- och urvalsprocesser som tillträdesreglerna gav upphov till hos enskilda individer samt hur reglerna gradvis modiferades och förändrades genom olika typer av politiska och administrativa beslut. Avhandlingens problemställning handlar alltså om relationen mellan mänskligt handlande och villkoren, ramarna, för detta handlande. I avhandlingen anläggs både top-down-perspektiv och bottom-upperspektiv. Till dessa skall så fogas en tidsdimension. Såväl aktörers agerande som systemets utformning studeras i ett tjugoårsperspektiv. Eftersom Kim har tillgång till uppföljningsdata ges också möjlighet att studera tillträdesreformens implementering och även dess legitimitet.

Grundtanken i Kims teoretiska modell är hämtad från Peter M. Blau, som ser en individs slutliga yrkesval som resultatet av ett samspel mellan individens val och systemets urval. Över tid sker en ömsesidig anpassning, en kontinuerlig interaktion. I modellen fnns på båda sidorna pådrivande krafter (positiva förväntningar, ambitioner, mål) och återhållande krafter (negativa förväntningar, begränsade resurser, hinder) som påverkar individens val respektive systemets urval. Men Kim menar också att denna begreppsram bara täcker en begränsad del av hela val- eller urvalsprocessen och går vidare till forskare som Boudon och Gambetta, som genom att dela upp utbildningsvalet i fera steg söker förena intentionalitet och strukturella förklaringar.

Avhandlingen bygger på ett mycket omfattande empiriskt material. Tre undersökningar är gjorda på individnivå. Dessa är gymnasieundersökningen (GU) som gjordes bland gymnasieelever våren 1980, antagningsundersökningen (AU) som genomfördes bland de individer som deltog i antagningen hösten 1980 samt slutligen uppföljningsundersökningen (UU) som omfattade de individer som ingick i antagningsundersökningen och som sedan återfanns i SCB:s högskoleregister till och med 1995. Antagningsundersökningen och uppföljningsundersökningen utgör tillsammans alltså i princip en longitudinell studie.

Två undersökningar görs på systemnivå. Den ena studien avser de gradvisa förändringarna i antagningssystemet från 1977 och framåt. Ofciella dokument granskas och aktörer som var med då det begav sig intervjuas. Den andra studien avser de strukturella efekterna av tillträdesreformen. Över hela perioden från 1977 till 1997 redovisas söktrycket och antagningsresultaten för den centrala antagningen. Här används statistiska uppgifter från de centrala antagningsmyndigheterna. Kim ger också en beskrivning av förändringar inom utbildning och arbetsmarknad under åren fram till 1995.

Vilka resultat leder då de olika studierna fram till? Målutfallsanalysen av tillträdesreformen visar att en del av reformens negativa efekter antagligen kunde ha undvikits om målkonfikterna erkänts och analyserats innan hela systemet sjösattes. Totaldimensioneringen, som var grundbulten i tillträdesreformen, ledde till att det som eventuellt var fel tänkt blev ett fullskalefel.

Ett annat misstag i reformen var att underskatta efekterna i gymnasieskolan. Både taktikval och betygshets blev betydande. Att betygsgenomsnittet räknades oberoende av vad det var för utbildning den sökande skulle in på skapade en negativ opinion.

Arbetslivserfarenheten kom att mekaniseras till en fråga om tid, och dess innebörds betydelse för studierna kom helt bort. Även detta bidrog till en negativ opinion. Antagandena om ökad social rättvisa höll inte. Urvalsinstrumenten var för trubbiga för att bryta det traditionella mönstret. Efekterna för kvinnorna av krav på arbetslivserfarenhet och föreningsmeriter förbisågs också. Inte heller antagandet om ökad rättssäkerhet höll. Tillträdesreglerna blev så komplicerade att ungdomar utan hjälp att tolka dem missgynnades. Studien på de fyra gymnasieskolorna visade på hur olika de enhetliga reglerna kunde tolkas och fungera. Antagningssystemets opersonlighet och känslighet för lokal kontext gjorde också att det tappade i legitimitet.

Kims sammanfattande bedömning av tillträdesreformen blir i grunden mycket negativ. Främsta skälet till reformens misslyckande ligger i målkonfikter och i det centralistiska och enhetliga administrerandet. Det tillträdessystem som formats för den svenska högskolan pendlar mellan att betrakta tillträdesfrågan som en fördelningsfråga och att betrakta den som en individuell rättvisefråga.

Den teoretiska modellen för studie- och yrkesval är det andra temat för Kims sammanfattning. Avhandlingen har inneburit ett slags test av den Blau-inspirerade modellen. Slutintrycket av studien är att det är dimensioneringen som har störst betydelse för hur antagningsreglerna kommer att fungera. Individen bedömer sina chanser utifrån hur många platser det fnns att kämpa om. Om det fnns ett rimligt antal platser att försöka komma in på, söker man förbättra sina egna utsikter genom att skafa vad som efterfrågas i meritväg. Ett kraftfullt tillskott i Kims studie är det tidsperspektiv hon arbetar med. Uppföljningsstudien visar att de festa som sökte hösten 1980 inte gav upp. Så småningom kom cirka 90 procent av dem in. Tagna tillsammans visar studierna på individnivå därmed att de nya tillträdesreglernas signalvärde var kraftigt.

Sammanfattningsvis kan sägas att Lillemor Kim lagt fram en mycket informationsrik avhandling, som behandlar ett centralt inslag i reformeringen av den högre utbildningen. Avhandlingen belyser mångfalden bakom den enhetliga fasaden i högskolan. Den arbetar också med en mångfald av frågeställningar, teoretiska begrepp, empiri, diskussionsteman och slutsatser. Den beskriver och analyserar företeelser på olika nivåer i högskolesystemet, den nyttjar empiri av olika slag och den både bekräftar och genererar hypoteser. Den har visat att det svenska tillträdes- och urvalssystemet erbjuder pedagogikforskare ett rikt underlag för att studera för disciplinen centrala frågor på både system- och individnivå.

Avhandlingen är skriven av en driven utvärderare och utredare. Med teoretisk medvetenhet och efektiv strukturering av olika typer av empiriskt material har en angelägen men forskningsmässigt mycket komplex företeelse i det svenska utbildningssystemet analyserats, nämligen det formaliserade mötet mellan individer som väljer och systemet som väljer ut, och de konsekvenser denna formalisering får.

Berit Askling