LÄS – Svensk läsförståelse (HPHOST2011P3)

Unga i särskilda verksamheter

Den svenska skolan ska vara en skola för alla, men är inte det för stökiga, utåtagerande elever.

Eleverna placeras ofta i särskilda verksamheter, som särskilda undervisningsgrupper (före detta skoldaghem) och hem för vård och boende (HVB). Trots omfattande personalinsatser uppnår man inte det man vill uppnå, nämligen att barnen och ungdomarna ska återanpassas till samhället. Man vet att det inte fungerar särskilt bra att särskilja de här eleverna, men ändå fortsätter man att göra det.

Susanne Severinsson har i sin avhandling vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Samhälle, Mångfald, Identitet (SMI), Linköpings universitet, studerat hur samhället ordnar för barns välfärd, när de generellt inriktade insatserna inte räcker till. Författaren har gjort observationer och genomfört intervjuer i tre olika verksamheter för unga i åldrarna 12 och 16 år. Dessa verksamheter kännetecknas av att deras uppgift är att fostra unga genom att lösa både sociala och pedagogiska problem. Kännetecknande är att arbetet görs i gränsområdet mellan undervisning och behandling.

Susanne Severinsson fann att de barn och ungdomar som placeras ofta utreddes mycket noggrant och att en del, men inte alla, fi ck en neuropsykiatrisk diagnos. Men diagnoserna hade ingen betydelse för hur personalen bedrev sitt arbete, utan alla bemöttes på i stort sett samma sätt. För att skapa förtroende var verksamheternas miljöer ofta hemlika. Genom lek och humor försökte man att undvika bråk. När det inte fungerade skulle personalen sätta gränser med hjälp av bestraff ning och belöning. Man använde sig av de båda strategierna omsorg och kontroll. De unga sågs själva som ansvariga för att leva upp till de krav som samhället ställer på personer i den åldern. De anställda å sin sida förväntades klara till exempel fysisk gränssättning och att använda tvångsåtgärder. Skolan, som ju eleverna lyfts ut ur, hölls utanför. Föräldrar och anhöriga skulle vara delaktiga, men det stod inte alltid klart på vilket sätt det skulle ske.

Personalen blandade olika sätt att förklara de ungas svårigheter och formulerade om deras problem och hittade nya lösningar medan de unga var placerade hos dem. Författaren konstaterar att verksamheterna skapade en vilja till förändring. De unga var medvetna om att de ansågs vara ”fel” på olika sätt och såg sig själva som ansvariga för sin förändring. De såg dock olika vägar för att kunna passa in. I kamratkretsen hemma och i skolan som elev var de sammanhang där de unga upplevde sig mest som alla andra.

Telomerer

Kromosomerna bär våra arvsanlag och innehåller en lång tråd av DNA där hela eller delar av genomet befi nner sig. Arvsmassan i kromosomerna måste kopieras varje gång våra celler delas. Under denna process kopieras inte de yttersta ändarna av DNA-tråden vilket gör att kopian är en smula avkortad. För att undgå att cellen förlorar viktig genetisk information vid varje celldelning består slutändarna på kromosomerna av okodade DNA-sekvenser som kallas telomerer.

För varje celldelning blir telomererna något kortare. När telomeren är för kort slutar cellen att dela sig, i en process som kallas ”replicative cell senescence”. Det har på senare år framförts teorier om att telomerens längd kan ha betydelse för vävnadernas celldelningspotential och därmed regenerations- och läkningsförmåga.

Under normala fysiologiska förhållanden utsätts kroppens vävnader för varierande grad av belastning, vilket ställer höga krav på cellernas regenerations- och läkningsförmåga. Kroppens förmåga att regenerera sig och reparera vävnadsskador vilar på en väl fungerande celldelningspotential. Denna potential är således mycket viktig för att bevara en välutvecklad och adekvat funktion. En försämring av celldelningskapaciteten innebär en funktionsnedgång i vävnader och celler såsom muskelvävnaden eller immunförsvaret. Eftersom telomererna blir kortare efter varje celldelning utgör mätningen av telomerernas längd en parameter av betydelse för utvärdering av den regenerativa potentialen i vävnader.

Fawzi Kadi

Stress

Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi
Giorgio Grossi

Den här boken riktar sig till var och en som för en ojämn kamp mot klockan. Efter två utförliga och klargörande kapitel om vad stress respektive kognitiv beteendeterapi är, följer ett recept i tio steg för minskad stress.

Huvudbudskapet är att varje människa har ett utmärkt medel mot överkrav. Det är att modifi era föreställningen om sin oumbärlighet. I stället för att tänka ”hjälp, hur ska jag hinna” (så att precis alla blir nöjda) kan man ha som motto ”vad gör det om hundra år” (att inte alla får sina önskemål eller krav uppfyllda).

Det är i grunden rädsla för att inte duga i andras ögon som får oss att ta på oss mer arbete och fl er uppgifter i vardagen än vi borde, hävdar Giorgio Grossi.

Och eftersom vi oftast inte vet med bestämdhet vad som duger i andras ögon tar vi inte risken att bli underkända. Vi intalar oss att vi måste vara perfekta för att bli accepterade – en överdrift som är onödig, eftersom inte heller andra har någon helt klar uppfattning om vad som räcker. Vi måste våga experimentet att säga nej till diverse anspråk, säger Giorgio Grossi, och se vad som händer då. Det behöver inte vara den kritik vi väntar.

Sammanhanget med kognitiv beteendeterapi ges en konkret förklaring. Den som lider av spindelfobi kan botas genom att kontrollerat utsätta sig för spindlar, och därigenom lära sig att obehaget förändras i ordningen: uthärdligt, tolerabelt, acceptabelt, inget att bry sig om och slutligen utplånat.

Den som känner obehag av att tacka nej till andras önskemål, men ändå gör det (och stressas akut), fi nner att obehaget går att stå ut med (om det alls blir någon efterräkning).

Vinsten av akut stress blir i detta fall minskad kronisk stress. Och gradvis en ökande insikt om att det inte är så farligt att avvisa önskemål.

Författaren betonar också den tendens som skadlig stress skapar: att göra oss fi entligt inställda till det som hindrar oss i vår självförvållade tidsbrist. Den resulterar i ”negativa automatiska tankar” som hindrar oss att se saker som de är, eftersom vi är så upptagna av hur de borde vara.

Att se saker som de är blir en viktig övning i det sjätte steget mot minskad stress: hur man medvetet riktar sin uppmärksamhet mot omgivningen.

Tilltalet i boken är direkt mot läsaren: ”Jag föreslår att du /.../” etc. Det är en vansklig form som lätt slår över i mästrande tonfall, men Giorgio Grossi sköter saken med humor och hundraprocentig människokärlek. Och i en bok med 200 sidor direkt rådgivning behövs det.

De tio stegen är inte bara råd. Råden åtföljs i vissa fall av arbetsblad för läsaren. Att skriva ner fördelar och nackdelar med olika val stimulerar oss till att refl ektera, vilket riskerar att inte bli av om vi väljer att sköta avvägningen i tankarna.

Jag fäster mig till exempel vid en tabell för poängsättning av sådant som har med nattsömnen att göra. För var och en av tretton faktorer ska en värdering göras och åtgärder formuleras. På detta och liknande sätt försöker Giorgio Grossi se till att vi tar våra stressproblem på allvar.

Man ser sällan böcker som så fullständigt uppnår sitt syfte som den här.

Jan Enqvist

Yrken i omvandling

Kön, lön och karriär. Sjuksköterskeyrkets omvandling under 1900-talet
Sune G. Dufwa

Sjukgymnasten – vart tog han vägen? En undersökning av sjukgymnastyrkets maskulinisering och avmaskulinisering
1813–1934
Anders Ottosson

Sune G. Dufwa och Anders Ottosson har utkommit med två närliggande avhandlingar som behandlar sjuksköterskeoch sjukgymnastyrket utifrån ett slags omvänd könsproblematik. Fokus ligger här på den manliga sjuksköterskans inträde i yrket 1951/53 respektive på den manliga sortin från sjukgymnastiken 1934. Det handlar alltså om vad som händer, arbetsmarknadsmässigt och socialt, när män och maskulinitet förs in i en starkt feminin sfär samt förs ut ur en starkt maskuliniserad dito. Båda de här studierna torde därför kunna erbjuda en del fräscha svar i ett forskningsfält som dominerats av det ensidiga perspektivet med kvinnors inträde på en rad manligt kodade arenor och arbetsplatser.

Dufwas undersökning vacklar dock redan från start mellan ett försök att skriva sjuksköterskeyrkets historia (till stor del byggt på en redan skriven historia) och vad som sker då män får tillträde till yrket. De långa historiska bakgrunderna på nationell nivå är ofta helt i avsaknad av konfl ikt- och genusperspektiv, vilket skapar en kraftig obalans då undersökningen förs ner på den lokala nivån och männens inträde.

Till skillnad från Dufwa berättar Anders Ottosson en oskriven historia som han menar har glömts på ett liknande sätt som när kvinnors historia trängdes undan i den allmänna historieskrivningen fram till 1970-talet. Undersökningen tar avstamp i den externa bilden av sjukgymnastikyrket såsom den framkommer i en undersökning gjord 1985. Där uppenbarar det sig en rad anomalier i fråga om yrkets könskodning, löneläge och grad av autonomi. Numera ses yrket som traditionellt kvinnligt, men fram till cirka 1900 hade majoriteten av sjukgymnasterna varit adliga offi cerare eller högborgerliga män med stark autonomi och högt vetenskapligt renommé. Det är den här förträngda könsomkodningen som är avhandlingens centrum och Ottosson analyserar den som en könskamp mellan manliga sjukgymnaster och manliga läkare – med andra ord som en homosocial uppgörelse utan inblandning av kvinnor eller femininitet.

Sjukgymnasten – vart tog han vägen? är således ytterligare en reaktion på den svenska kvinno-/genushistorieskrivningen som behärskats av paradigmatiska förklaringsmodeller som ”könsmaktsordning”, ”genussystem” och ”patriarkat”, vilka har lämnat föga analytiskt utrymme för dialektiska studier av män och maskulinitet utan att dessa reducerats till den enda funktionen som förtryckande norm. Istället för att se mäns homosocialitet som ett uttryck för samförstånd väljer Ottosson att koncentrera sig på den schism som uppstod på det medicinska slagfältet under 1800-talet och detta eftersom han menar att vetenskaplighet och autonomi inte kunde betraktas eller ens reduceras till något kvinnligt vid denna tidpunkt. För att bena upp den helmanliga omkodningen av sjukgymnastikyrket använder han begreppet ”avmaskulinisering”, med innebörden att då de manliga attributen ett efter ett avlägsnades från yrkesidentiteten så feminiserades inte denna per automatik. Istället skapades ett neutralt tomrum som under 1900-talet har fyllts av kvinnliga sjukgymnaster, som därmed intog redan underordnade (egentligen manliga) positioner gentemot konfl iktens segrare, de manliga läkarna. Kvinnorna kunde med andra ord träda in på en under 1800-talet hypermaskulin arena först efter det att alla manliga attribut, och därmed alla män, hade undanröjts i en helmanlig kamp. Detta ger onekligen en annorlunda bild än den som vanligen förekommer i genushistoriska studier när det gäller feminisering av arbetsplatser. Studiens defi nition av avmaskulinisering fungerar också utmärkt på ett instrumentellt plan, men det är svårt att se ett vidare användningsområde för begreppet då den högst speciella situationen med ett ”neutralt tomrum” snarare framstår som ett undantag än en regel.

Avhandlingens behållning ligger dock inte så mycket på det genushistoriska planet som på det medicinskhistoriska. Ottosson gestaltar ingående de manliga sjukgymnasternas historia och deras furiösa kamp mot läkarna likt en detektivhistoria, vilket rent framställningsmässigt har både för- och nackdelar. De retoriska frågorna duggar tätt och texten är överlag omständlig eftersom Ottosson förefaller ha haft svårt att tillämpa ”kill your darlings”. Det är likväl fascinerande att läsa om den förnuftsenliga tilltron till sjukgymnastiken som ett mekaniskt läkemedel, likvärdigt med de kemiska läkemedlen i en tid då striden mellan naturfi losofi n och naturvetenskapen – företrädda av två statligt legitimerade institut, Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet och Karolinska Institutet – ännu inte hade avgjorts. Exotiskt klingande behandlingar som major Th ure Brants livmodersmassage, liksom andra gymnastiska botemedel mot allehanda upptänkliga sjukdomar, sågs inte som kvacksalveri (eller idag som alternativmedicin), utan som högst vetenskapligt tillämpbara, inte sällan i stark konkurrens med läkarvetenskapens mixturer. Allt förtroende emanerade från Linggymnastiken – en av Sveriges största kulturexporter genom tiderna, enligt Ottosson – vars piedestalposition i det svenska samhället inte stjälptes förrän en bit in på 1940-talet. Det är också friläggandet av denna ”dolda” historia, att en viss typ av kunskap sanktioneras som vetenskap vid en viss tidpunkt, men att dess status inte är för alltid given, som kanske i högre grad skulle ha analyserats som en (nödvändig?) beståndsdel i konstruktionen av maskulinitet och vetenskap. Det hade skapat mer friktion i förhållande till forskningsläge och teorikomplex.

Tommy Gustafsson

anomali = motsägelse, inkonsekvens