LÄS – Svensk läsförståelse (HPVAR2019P1)

Gamla påhopp

Avhandlingen Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala är en språkvetenskaplig undersökning av ett historiskt material, vilket leder till såväl nya frågor som intressanta utmaningar. Erik Falk vill med sin studie ”öka vår kunskap om förolämpningarnas språkliga och sociala funktion i ett historiskt perspektiv”. Som ett steg på vägen mot att göra detta presenterar han en rad frågor om hur och varför man förolämpade varandra på 1600-talet, liksom vad som var tidstypiskt respektive förblev konstant över århundradena. Han tittar också på synkrona skillnader mellan olika grupper av språkbrukare under den tidsperiod han valt som sin huvudsakliga.

Platsen är Uppsala och de källor Falk använder sig av är rådhusets domböcker respektive universitetets konsistorieprotokoll från 1630-talet. Genom att lyfta fram möjligheten att studera en varierad och speciell judiciell uppdelning och demografi motiverar Falk sitt val av geografiskt undersökningsområde väl. Önskvärt hade varit ett mer djupgående resonemang kring varför just 1630-talet valdes som undersökningstid, i stället för exempelvis 1640-talet eller en annan närliggande tidsperiod då ungefär samma förutsättningar bör ha funnits. Falk är genomgående mycket noggrann i sina begreppsförklaringar, vilket är bra och ökar tydligheten kring såväl materialhantering som resultat. Falk genomför också en imponerande analys av källmaterialet utifrån talaktsteorin – resonemanget om texten, domstolsprotokollet, som muntlig händelse respektive skrifthändelse är intressant och bidrar med något nytt och betydelsefullt till den källkritiska diskussion som historiker länge fört kring detta material. Det saknas dock något från dessa diskussioner om exempelvis kontextens betydelse för materialets innehåll. Minnet och begrepp som ”sanning” hade också tjänat på att diskuteras och klargöras. Materialgenomgången är gedigen, förteckningarna över förolämpningar är konkreta och tydliga. Analyserna hade dock kunnat vara fler och mer djupgående. Exempelvis hade en fördjupad diskussion kring och analys av förekomsten av och skillnaden mellan förolämpningarna ”hora” och ”tjuv” varit givande. Då hade den genom undersökningen nu frånvarande genusaspekten dessutom blivit lyft till diskussion.

Genom att utgå från lagförda förolämpningar når Falk intressanta resultat. Hans sammanställningar finner stöd i tidigare forskning men ger samtidigt en utökad och uttömmande bild av hur man förolämpade varandra på 1630-talet. Variationen av förolämpningar är fascinerande. Också varför-frågan finner sitt svar, och i diskussionen kring detta är Falk föredömligt medveten om och öppen för det faktum att vi som forskare aldrig säkert kan veta vilka intentioner som ligger bakom ett uttalat ord. Vi kan dock förutsätta och sluta oss till vissa troliga drivkrafter.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Erik Falk utfört ett viktigt och tidskrävande arbete när han utvunnit sina resultat ur ett delvis motsträvigt material. Resultatet är viktig grundforskning som kommer att kunna ligga till grund för mången framtida forskningsuppgift, såväl historisk som språkvetenskaplig.

Helena Hagelin

Ett sluttande plan?

Utred självvalt livsslut

Death with Dignity Act (DWDA) trädde i kraft i delstaten Oregon 1997. Lagen innebär att en obotligt sjuk patient i livets slutskede på egen begäran kan få avsluta sitt liv med hjälp av en dödlig dos läkemedel som förskrivs av läkare för detta syfte. För att få tillgång till självvalt livsslut – ofta kallat läkarassisterat självmord – måste patienter som uppfyller kriterierna följa en bestämd procedur. En samvetsklausul befriar läkare som inte vill medverka. Mellan åren 1998 och 2014 fick 1 327 personer recept enligt DWDA. Av dessa avled 859 efter att ha intagit det förskrivna preparatet medan 468 valde att inte använda det. År 2015 fick 218 personer recept i enlighet med DWDA. Av dessa avled 132 efter att ha intagit det förskrivna preparatet, vilket motsvarar 3,9 promille av alla avlidna i Oregon.

Cancersjukdomar är den dominerande diagnosgruppen (77 procent), följt av ALS (8 procent). Drygt 90 procent av dem som utnyttjat DWDA var inskrivna i hospicevård innan, men de allra flesta av dessa avled i hemmet. Majoriteten (97 procent) av dem som fått recept enligt DWDA var vita och högutbildade. Data visar ingen överrepresentation av personer över 85 år, kvinnor, personer med låg socioekonomisk status eller funktionshinder. Sedan DWDA lagfästs i Oregon har ytterligare fyra delstater i USA infört möjligheten till legalt självvalt livsslut. Även Kanada har infört en liknande lag.

Patienter i Sverige efterfrågar ibland självvalt livsslut, men det är okänt i vilken utsträckning. De senaste åren har en rad svenskar rest till Schweiz för att få tillgång till assisterat självmord. I studier av den svenska befolkningens attityder till läkarassisterat självmord i enlighet med Oregonmodellen var en majoritet (73 procent) av de tillfrågade positivt inställda, medan omkring 12 procent var emot. Bland svenska läkare var 34 procent för och 39 procent emot. Resultaten indikerar att det i befolkningen finns en bred acceptans för självvalt livsslut. Vi välkomnar fortsatt debatt och uppmanar till en utredning av frågan. 

Staffan Bergström m.fl.

Kommentarer

Inte en uppgift för läkaren!

”Självvalt livsslut” = självmord har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Hur kan man ens komma på tanken att vi läkare nu ska bidra till detta? Låt den svårt sjuke bestämma själv, men blanda inte in mig, tack. När ska vi börja ta livet av dementa för att anhöriga försäkrar att det är vad de dementa önskar? Snacka om sluttande plan. Stoppa detta vansinne.

Maria Norlén, leg.läk., specialist i geriatrik

Läkarens uppgift

Före 1975 kunde en läkare som utförde abort hamna i fängelse. Numera kan en gynekolog som vägrar abort mista sin anställning. Läkarens uppgift är inte en gång för alla given. Självvalt livsslut sprider sig nu från land till land – utan något ”sluttande plan”. Varför ska denna nödutgång vara förbehållen den som har receptblock?

P C Jersild, leg.läk., pensionär

P C Jersild, det är visst ett sluttande plan!

Införandet av assisterat självmord har inneburit ett sluttande plan. Det som alla kritiker förutspått har besannats, till exempel i Holland och Belgien. Initialt tänkte man sig att det bara skulle användas vid obotliga svåra sjukdomstillstånd i livets slutskede, men idag har indikationerna vidgats avsevärt. Enligt radioprogrammet Tendens var det till exempel i Holland i början av 2000-talet två personer med psykiatrisk diagnos som fick eutanasi, för något år sedan var det 54 personer. En av dessa var en 20-årig kvinna med bland annat PTSD efter sexuella övergrepp. Totalt var det 5 500 personer i Holland som fick assisterad dödshjälp för något år sedan. Det finns åtskilliga tunga argument mot eutanasi, det kanske starkaste är att det för patienten aldrig får råda något som helst tvivel om att läkaren alltid försöker trösta, ofta lindra, ibland bota och ALDRIG skada. Tullar vi på detta skjuter vi förtroendet för sjukvården i sank. Jag hade inte blivit läkare om assisterad dödshjälp hade ingått i uppdraget. Vi ska göra allt för att utveckla den palliativa vården samt i övrigt följa den modifierade hippokratiska eden ovan. Det står var och en fritt att själv ”ta sig av daga”. Några personer i svår fysisk nöd klarar inte av detta på egen hand och kommer att hamna i kläm, och det får vi helt enkelt stå ut med.

Sven Román, barn- och ungdomspsykiater

Dödshjälp måste få finnas som en sista möjlighet

Att läsa de negativa insändarna här gör mig beklämd. Läkare som vägrar all slags debatt om dödshjälp verkar inte ha patientens bästa framför sig. Det är välkänt hos annan vårdpersonal att många läkare är rädda för döden. Men en lag om möjlighet till dödshjälp är naturligtvis inte till för läkarkåren utan för de patienter där behovet föreligger.

Ett sluttande plan? Ja, i alla länder som har lagenlig dödshjälp hjälper man fler att dö. Men det beror inte på slapphet hos läkarna. Det är en följd av att människor har sett hur bra det blev för någon bekant som fick denna hjälp, att mycket lidande kan undvikas när man följer intentionerna i lagen. Därför vågar fler patienter be om hjälpen och fler läkare tillmötesgå patienternas önskemål. Det viktiga och avgörande i fallet Holland/Belgien är att ingen läkare blivit dömd till varning/erinran/dråp/ mord, trots de kontrollnämnder som noga synar fallen. Anser svenska läkare att kollegerna i Holland och Belgien har lägre yrkesetik? De holländska och belgiska läkarna anser ändå till 90 procent att dödshjälp måste få finnas. Ja – ”måste finnas”, som ett nödvändigt ont, men dock – måste finnas, då alternativet är sämre.

Berit Hasselmark, sjuksköterska/barnmorska, pensionär

Varför läkaren?

Jag kan fortfarande inte inse varför läkaren ska vara inblandad i sina patienters självmord. ”Rädd för döden”, som Berit Hasselmark skriver, är jag definitivt inte, i likhet med många kollegor inom bland annat geriatrik och onkologi, det vill säga de områden där man ser flest svårt sjuka och döende patienter. Det är mycket mer krävande och avancerat att ge den bästa palliativa vård som står till buds, uthärda att en patient är döende, finnas till hands för tröst och förklaringar och framför allt avstå från att initiera onödiga utredningar och behandlingar. Det är det sistnämnda som man ser kollegor med egen dödsångest bedriva in absurdum.

Berit Hasselmark och jag har sannolikt olika definitioner av sluttande plan. För mig är det inte antalet patienter, utan att man glider på indikationerna, vilket redan sker i många länder. Att myndigheter där inte reagerar är ju bara ett symtom på att hela det samhället befinner sig på just detta sluttande plan.

Om läkarkåren inte lyckas ge den deprimerade god psykiatrisk hjälp, ge den smärtplågade god lindring och stå ut med att folk är döende, så bör det istället vara inom dessa områden vi arbetar med förbättringar.

Maria Norlén, leg.läk., specialist i geriatrik

eutanasi = dödshjälp

PTSD = posttraumatiskt stressyndrom

Skolan och demokratin

Om skolan ska kunna arbeta med att göra eleverna bra på demokrati och förbereda dem för att vara aktiva i samhället behöver styrdokumenten förändras. I dagens styrdokument finns en syn på demokrati som fokuserar på individen snarare än på det gemensamma, på informella strukturer snarare än på formella och på strävan efter konsensus snarare än på erkännande av konflikter. Effekten blir att skolans arbete med demokrati missar väsentliga aspekter av demokrati, och eleverna ges inte möjlighet att träna ett flertal av de demokratiska förmågor som de behöver för att förstå och kunna vara aktiva i samhället. Risken är att skolan gör eleverna allt sämre på demokrati ju bättre skolorna blir på att arbeta efter styrdokumenten.

Frågan om skolors arbete med demokrati aktualiserades under hösten i och med Skolinspektionens kvalitetsgranskning i ämnet. Granskningen innehåller en av de bästa sammanfattningarna av skolans demokratiska uppdrag – den ringar in relevanta utvecklingsområden och formulerar hur skolor kan arbeta för att uppnå styrdokumentens krav. Men tänk om det är just styrdokumenten som behöver förändras?

De senaste åren har vi sett forskning som pekar på att unga människors tilltro till demokrati och vilja att arbeta i demokratiska former har minskat. I anslutning till sådana forskningsresultat höjs det ibland röster som menar att skolan behöver bli bättre på att arbeta med demokrati. Efter att ha tittat närmare på styrdokumenten ser jag dock ett problem: om skolor blir bättre på att arbeta efter styrdokumenten kommer eleverna att bli sämre på demokrati. Vad beror denna paradox på?

Demokrati är ett honnörsord, det kan liknas vid ett tomt kärl som kan fyllas med valfri substans. Begreppet demokrati är svårt att definiera, precisera och konkretisera. Följden blir att alla är för demokrati, men ingen kan riktigt säga vad det är. Vid en granskning av styrdokumenten framträder en bild av att dessa inte speglar samhället fullt ut. Där finns ursprunget till paradoxen, och problemet är synligt på två områden.

För det första speglar styrdokumenten inte hur demokratin är organiserad. Fokus ligger på informellt arbete snarare än på formellt, trots att formaliserat arbete är en viktig del i demokratin. Styrdokumenten fokuserar på att eleverna ska ha reellt informellt elevinflytande över sin studiesituation genom dialog med framför allt läraren, vilket syftar till att utveckla förmågan att vara delaktig i utformningen av verksamheten. Det är en viktig förmåga, men styrdokumenten missar att elever behöver utveckla förmågan att arbeta i formella strukturer och lära sig sådant som mötesformalia, representation och kollektivt beslutsfattande.

För det andra så speglar inte styrdokumenten ett samhälle och ett demokratiskt system som innehåller konflikter. Styrdokumenten innehåller en syn på demokrati som fokuserar på strävan efter konsensus, dialog och etik samt utgår från den enskilda individen. Dessa egenskaper är viktiga för att eleverna ska utveckla en personlig demokratisk hållning, men samhället innehåller även konflikter som inte kan lösas genom konsensusbeslut – och det behöver skolan förbereda eleverna för. I skolans styrdokument finns tendenser till att framställa konflikter som motsatsen till demokrati. Detta reducerar demokrati till ett system utan plats för politiska konflikter, vilket är både fel och farligt. En risk med att arbeta med demokrati utifrån de utgångspunkterna är att elever inte förstår samhället med dess konflikter eller har förmågan att vara aktiva i det.

Skolans arbete med demokrati behöver breddas. Om skolan ska ge eleverna förståelse för samhället och förmåga att vara aktiva, demokratiska medborgare behövs en balans mellan informellt och formellt demokratiskt arbete. Elever behöver lära sig arbete och beslutsfattande i grupp samt hur arbete i formella strukturer praktiskt går till, och de behöver få verktyg för att förstå och hantera konflikter mellan olika samhällsgrupper på ett demokratiskt vis.

Eftersom skolans organisation är en form av expertstyre och eleverna inte har beslutanderätt kan det formella demokratiska arbetet dock inte leda till reellt inflytande fullt ut. För att undvika att elever känner sig lurade eller får en negativ inställning till demokrati bör skolan återupptäcka sin fostrande roll. Fostran i demokrati innebär just att träna eleverna i förmågor som de får användning för senare i livet eller utanför skolans väggar.

Om styrdokumenten inte ändras kommer skolans arbete med demokrati att fortsätta göra eleverna till sämre demokrater. Det måste vi ändra på. I en tid då vi hör järnrörsskrammel från högerextrema rörelser och unga människor tappar tilltron till demokrati och politiskt agerande, är detta arbete viktigare än någonsin. Skolan bör arbeta för demokrati, vi bör erkänna att skolan är något mer än ett instrument för att klara global konkurrens – och därför måste skolan återupptäcka sin demokratiskt fostrande roll.

Arne Hellmark