LÄS – Svensk läsförståelse (HPVAR2024P4)

Erinran till redovisningskonsult

Referat av disciplinnämndens ärende med dnr 2/2011, beslut meddelat 23 maj 2011.

NN är ensam styrelseledamot i ett bolag som bedriver redovisningsverksamhet. NN är medlem i FAR och auktoriserad redovisningskonsult.

FAR:s kvalitetsnämnd för redovisningsverksamhet har anmält NN till FAR:s disciplinnämnd. Skälet till detta är att kvalitetsnämnden konstaterat att årsredovisning för hans bolag vid upprepade tillfällen överlämnats till bolagets revisor efter den i lagen angivna tidpunkten.

Kvalitetsnämnden har lämnat in bolagets årsredovisningshandlingar för räkenskapsåren 2006/2007, 2007/2008 och 2008/2009.

NN har yttrat sig över anmälan och bland annat anfört följande. Han bedriver sedan 1986 en egen redovisningsbyrå med några anställda. Företaget har under de två–tre senaste åren expanderat kraftigt samtidigt som NN arbetat med sin egen yrkesutveckling, vilken resulterat i medlemskapet i FAR som auktoriserad redovisningskonsult. Dessa förhållanden har medfört en kraftig anhopning av utvecklings- och arbetsuppgifter för honom personligen, vilket i sin tur inneburit eftersläpningar i årsredovisningsarbetet. Den löpande redovisningen i bolaget har hela tiden skötts dagligen genom anställd personal.

NN har framhållit att bolaget numera har förstärkt sina interna resurser och att de brister i den egna redovisningen som framkommit i kvalitetskontrollen snart kommer att vara åtgärdade.

Disciplinnämnden meddelade NN en erinran med följande motivering:

Anmälan avser redovisningen i NN:s egen verksamhet och alltså inte hans uppdragsverksamhet. Enligt disciplinnämndens uppfattning är försummelserna, låt vara upprepade, inte av sådan art att det finns anledning att utesluta NN ur FAR. Det får dock anses anmärkningsvärt att en redovisningskonsult inte följer gällande bestämmelser beträffande årsredovisningen i sitt eget aktiebolag. Vad NN har anfört om orsakerna till förseningarna innebär inte att han kan undgå disciplinär åtgärd. Disciplinnämnden finner att erinran är en tillräcklig åtgärd.

FAR = branschorganisationen för revisorer och rådgivare

Akademiskt skrivande

År 2015 utkom antologin The future of scholarly writing i vilken 17 skribenter från många olika amerikanska universitet frågar sig hur de som samhällsvetare och humanister bättre ska kunna kommunicera dels med varandra, dels med en större allmänhet. Samtidigt som de sinsemellan är mycket olika är de alla eniga om att det inte (så som en del anser) ska göras genom att närma sig naturvetenskapen och bolla med data, diagram och termer som ”prefrontala cortex”. Snarare gäller det att utnyttja sin främsta resurs, sin språkliga känslighet, utan att behöva dra en skarp gräns mellan att å ena sidan framföra argument, göra en tolkning eller presentera en analys och å andra sidan gestalta med mer skönlitterära medel.

Vi har alla fått lära oss att vetenskap förutsätter opersonlighet och objektivitet. Vad det innebär tydliggjorde min favoritsociolog Arlie Russell Hochschild redan 1983 i boken The managed heart. The commercialization of human feeling. Hon beskriver hur man vid de första obduktioner som unga läkarstudenter deltar i försöker minimera det känslomässiga obehaget genom att täcka över ansikte och könsorgan, ibland också händerna, på liket och därmed avpersonalisera det. Sedan drar hon en parallell till det vetenskapliga skrivandet. Vetenskapligt skrivande har, menar hon, en likartad funktion: ”Det är en utvidgad form för institutionell kontroll av känslor. Den flitiga användningen av passiva verbformer, undvikandet av ordet ’jag’, förkärleken för latiniserade substantiv och det abstrakta framför det konkreta är drag som distanserar läsaren från ämnet och stänger känslorna ute. För att framstå som vetenskapliga måste skribenterna följa konventioner som hämmar det känslomässiga engagemanget. Det finns skäl till att man skriver ’illa’.”

Akademiker kan mycket väl förhålla sig självironiskt till det akademiska språket. University of Chicago har en ”virtuell akademiker” som riktar sig till lärare och doktorander med tjänsten ”Veckans mening”. ”Skriv din egen mening!” lyder uppmaningen. ”Eller är du för lat för att göra det själv? Den virtuella akademikern kan göra det åt dig!” Instruktionerna är enkla. Man går in på nätet, väljer ett ord eller uttryck från var och en av fyra listor och klickar: ”Skriv den!” Angelika Bammer, professor i tvärvetenskaplig humaniora och komparativ litteratur, valde en dag ”lingvistisk transparens”, ”postkapitalistisk hegemoni”, ”konstruktion” och ”epistemologi”, klickade och fick meningen: ”Den postkapitalistiska hegemonins epistemologi kan förstås som en konstruktion av lingvistisk transparens.” Hon fick också några uppmuntrande ord på vägen. ”Din övertygande behandling av den postkapitalistiska hegemonins epistemologi kommer att få många efterföljare.”

Vetenskaplig jargong är ändå långtifrån det enda problemet. Nästan lika illa är det när orden mestadels är hämtade från vardagsspråket men meningarna har krånglats till för att verka mer vetenskapliga. Mitt älsklingsexempel är: ”Primärgruppen är ojämställdhetens viktigaste grogrund till kvinnans nackdel.” Vad betyder det? Väl inget märkvärdigare än att det är i familjen som kvinnan riskerar att bli berövad jämställdhet?

Men om man som akademiker vill skriva på andra sätt handlar det inte bara om språket. Det handlar lika ofta om att vilja bryta sig ur vad Hochschild kallar en ”institutionell kontroll av känslor”. Man kan vilja få utrymme för det personliga, förmedla sitt engagemang, sin entusiasm för sitt ämne, man kan vilja ge plats åt det sinnliga. Man kan helt enkelt vilja få skriva mer essäistiskt.

I Finland är essäistik en stolt tradition som lockat många akademiker, bland dem filosofen Georg Henrik von Wright (vars bok Vetenskapen och förnuftet från 1986 fick stor uppmärksamhet även i Sverige), och som fortfarande har många utövare och läsare. Den som för mig bäst symboliserar vad det essäistiska står för är Emil Zilliacus, professor i grekisk och romersk litteratur. Under det tidiga 1900-talet började han skriva om Odyssevs hemresa från trojanska kriget till sitt eget Ithaka. En av de grekiska öar han besökte var Korfu, som ofta identifierats som Odysséens Skheria, den ö där Odyssevs efter sitt skeppsbrott ska ha drivit i land. För Zilliacus var det inte nog att se Skheria, han lät sig ros ut från kusten och kastade sig i havet, han ville själv driva i land, han ville på sin egen kropp uppleva hur det kunde ha känts för den skeppsbrutne Odyssevs. Hans förhållningssätt var sant essäistiskt. Han satsade, han var inte rädd för att sätta sig själv på spel.

Han förstod också att essäistiskt skrivande inte bara har med intellektet att göra, att också sinnena och känslorna behöver mobiliseras. Kanske tänkte han rentav som en modern filosof, den amerikanska nyaristotelikern Martha Nussbaum, att det inte finns något motsatsförhållande mellan tanke och känsla, att de snarare är två sidor av samma mynt. Båda är kunskapsinstrument.

Att jag själv dragits till essäistiken beror ändå inte bara – kanske inte ens i första hand – på att den ger utrymme åt både känsla och kropp, utan i lika hög grad på att den gynnar det konkreta, detaljen eller den åskådliga anekdoten. Om vi får veta att 700 000 brittiska soldater stupade i första världskriget är det bara en statistisk uppgift, men hur det verkligen upplevdes förmedlas ypperligt i en episod i Virginia Nicholsons bok Singled out. How two million women survived without men after the First World War: ”En dag år 1917 sammankallades avgångsklassen i en flickskola i Bournemouth högtidligen av den kvinnliga rektorn. Rektorn blickade ut över skaran, där de flesta var sorgklädda eftersom de hade förlorat åtminstone en nära anhörig i kriget, och så sade hon: ’Jag har kommit för att meddela er något fruktansvärt. Det är bara en av tio bland er som kan hoppas på att nånsin bli gift. Det är inte en gissning, det är statistik. Nästan alla de män som hade kunnat gifta sig med er har stupat. Ni får bana er väg i livet så gott ni kan. Kriget har öppnat nya dörrar för kvinnor, men det kommer att finnas många fördomar. Ni får lov att sträva, ni får lov att kämpa’.”

Det är en anekdot med många dimensioner. Rektorns ord drabbar – ganska brutalt, måste man säga – unga kvinnor som redan drabbats av kriget med insikten att de kommer att drabbas ytterligare, men samtidigt pekar de framåt mot det som brukar kallas 1920-talets nya kvinna. Essäisten är alltid inställd på att kommunicera. Essäisten talar inte nödvändigtvis i jagform men finns ändå där som ett jag, en röst, som talar till läsaren, som bryr sig om läsaren, vill gå i dialog med läsaren. Vetenskapligt skrivande är oironiskt. Först säger man vad man vill säga, sedan säger man det, sedan säger man att man sagt det.

Den essäistiska texten kan tillåta sig en gnutta lekfullhet. Det betyder inte att den populariserar, snarare följer den det motto för företaget Deloitte Touche som jag för många år sedan såg på en annonspelare: ”We don’t make the complex simple, we make it understandable.” Den är inte tesdrivande, den är ofta prövande, undersökande, den kan tillåta sig utvikningar, den strävar inte efter att täppa till varje lucka i resonemangen för den räknar inte med den felfinnande opponenten, utan med en välvilligt intresserad läsare som kan associera vidare.

Någon gnutta av samma tillit kunde kanske få plats också i det vetenskapliga skrivandet?

Merete Mazzarella

Nya yrken

I tider av stora samhällsförändringar skapar människor ofta nya sätt att försörja sig. Det är just därför som historiker och arkeologer brukar indela mänsklighetens historia utifrån vad den huvudsakliga försörjningskällan varit; så betecknar till exempel ”den neolitiska revolutionen” jordbruksarbetets genomslag på bred front.

Även den tidigmoderna perioden (cirka 1500 till 1800) såg en rad nya försörjningskällor födas. I Natasha Kordas bok Labors lost. Women’s work and the early modern English stage ges en fascinerande inblick i hur det manliga skådespelaryrket föddes och professionaliserades i England omkring år 1600. Samtidigt belyser Korda hur flera andra yrken också etablerades vid denna tid. Många av dem var kvinnoyrken. Men framför allt visar författaren hur motståndet mot skådespeleri, lyxvaror och annat som ansågs vara nytt färgade uppfattningarna om vad som var manligt respektive kvinnligt, och vilka konsekvenser detta har fått för vår bild av en person som befann sig mitt i denna omvälvande tid, nämligen Shakespeare. Dennes verk står i och för sig inte i centrum för analysen, men Korda, som är professor i engelska vid Wesleyan University, bidrar ändå till att ge Shakespeares texter en ny och djupare klangbotten.

1500- och 1600-talets England var fortfarande präglat av jordbruk, skråhantverk och reglerad handel. Men det var samtidigt den plats där nya konsumtionsvanor fick fäste och nya konsumtionsvaror började bjudas ut, den plats där det moderna samhället och den moderna människan uppstod. Många av dessa nyheter kan knytas just till teaterhusen i London. Det var här som de nyskrivna skådespelen uppfördes, det var för teatern som rekvisita och paljettbeprydda scenkläder skapades, det var på teatern man kunde se högreståndspersoner visa upp sina raffinerade spetskragar och spetsmanschetter, och det var här som högljutt ropande gatuförsäljerskor bjöd ut sina matvaror, drycker och godsaker. Människor kunde nu försörja sig på sätt som tidigare inte varit möjliga: genom att tvätta och stärka ömtåliga spetsar, genom att låna ut pengar mot ränta till teaterproducenterna, genom att sälja nya matvaror på gatorna, och genom att stå på scenen och ”apa sig”. Det var en omvälvande tid, lika omvälvande som vår egen där vi också ser nya försörjningskällor och yrkestitlar födas. Vi behöver bara tänka på vad någon på 1950-talet skulle ha sagt om arbeten som webbansvarig eller dataspelskonstruktör!

1500-talets nya försörjningsmöjligheter omfattades inte av de traditionella skråna, som fanns inte bara i England utan runtom i Europas städer. Ännu viktigare var att dessa nya yrken inte ansågs hedervärda utan snarare föraktliga. Rekvisita var, menade många, inget annat än förfalskade varor, och stärkta kragar uppfattades som främmande och onödiga – kanske därför att de tillverkades av invandrarkvinnor från Holland. Gatuförsäljerskornas tjut ansågs utgöra illegitima försäljningsmetoder som inkräktade på skrånas områden genom att utsätta deras varor för konkurrens. Följaktligen förtalades de nya försörjningskällorna på olika sätt, bland annat i ekivoka grafiska blad.

Många av de nya yrkena var dock förutsättningar för teaterlivets enastående blomstring under denna tid, och de innehades, väl att märka, nästan uteslutande av kvinnor. Inte minst viktiga var de kvinnliga kreditgivarna, som investerade i teaterhus och pjäsförfattare. Korda lyfter här fram hur Shakespeare framställer Portia (i Köpmannen i Venedig) som en professionell penningutlånerska, som till skillnad mot Shylock är extremt noggrann med sina affärer. Portia får förkroppsliga den nya form av bokföring som började användas vid denna tid, liksom protestantiska ideal som noggrannhet och exakthet. Men att dessa nya kvinnoarbeten var viktiga betyder inte att de erkändes som viktiga – tvärtom. Framför allt erkände skådespelarbranschen inte sin egen likhet med de kvinnliga yrkesutövarna, eftersom den var inblandad i en kamp om det egna yrkets heder.

Om skådespelare sades nämligen att de ”lekte” snarare än arbetade, och att de var lata, eftersom de undvek hederligt arbete. En skådespelare ansågs sälja något som var fiktivt och därmed falskt. En skådespelare låtsades vara någon han inte var, och han var i så måtto lik den (kvinna) som tillverkade scenrekvisita. En skådespelare skrek och gjorde sig till, precis som en gatuförsäljerska. Just på grund av alla dessa besvärande likheter ansträngde sig skådespelare och pjäsförfattare för att på alla sätt distansera sig från de obehagliga men framgångsrika kvinnorna. En nutida sociolog skulle ha sagt att skådespelarna ägnade sig åt professionaliseringsstrategier, på ungefär samma sätt som 1700- och 1800-talets läkare försökte markera skillnaden mellan sig och kloka gummor eller kvacksalvare.

Korda visar att skådespelarna, som alla var män, på olika sätt dolde likheten och markerade olikheten mellan sig själva och dessa kvinnor som myllrade kring teaterhusen. Detta markerande av olikhet kopplad till kön är just det man menar när man säger att genus skapas av människor i konkreta situationer. Att genus i så hög grad konstruerades på och runt den elisabetanska scenen är intressant av flera skäl. För det första har Shakespeares dramer ofta beskrivits som renodlat manliga produkter: författaren var man och skådespelarna var män – även de som gjorde kvinnorollerna. Korda visar häremot att arbetande kvinnor var intensivt närvarande i kulisserna, och att det i vissa fall var de som möjliggjorde teatern (genom sina lån). För det andra genomsyrades teaterlivet och dramerna av föreställningar om kvinnor och kvinnlighet, och de flätades samman med föreställningar om manlighet och vad ett hedervärt arbete bestod i. Om vi inte förmår uppfatta dessa nyanser, missar vi något viktigt. För det tredje visar Korda hur ett framgångsrikt professionaliseringsarbete från teatermännens sida bidragit till att sudda ut det kvinnliga arbetet ur historieskrivningen. Shakespeare och den elisabetanska teatern var beroende av kvinnors arbete, samtidigt som de framgångsrikt dolde betydelsen av detta arbete.

En utbredd tveksamhet inför det konstgjorda och påhittade gjorde att människor som försörjde sig genom att utnyttja behovet av det konstgjorda och påhittade uppfattades som dubiösa i det dåtida samhället. Detta skapade en kulturell dynamik, genom vilken ”det manliga” och ”det kvinnliga” fick nya och delvis paradoxala innebörder. Det finns mycket som talar för att samma dynamik var verksam även i fråga om andra arbetsformer som uppstod under denna tid. Det faktum att vi idag tänker på fogdar, tulltjänstemän och räntmästare som manliga yrken beror inte bara på att de ofta innehades av män utan även på att de på ett tidigt stadium färgades som ”manliga”. Kordas insats består i att skickligt ha frilagt ett exempel på en sådan process.

Maria Ågren